MT224 / AWSM LIVE

MT224 hade inte låtit som det gör utan Corona. I och för sig lever jag mer eller mindre som vanligt men med den stora skillnaden att jag inte varit på konsert sedan i vintras. Och jävlar vad jag saknar det, men får nu därför tillfälle att erbjuda ett LiveMixtape. Ja, alltså ett Mixtape med liveinspelningar. Vanligtvis ett tema jag inte skulle gett mig på då liveinspelningar sällan är bättre än originalversioner. Men jag tycker att jag i detta fall har lyckats att skrapa ihop 10 låtar som har någonting extra just tack vare liveversionen. Och framförallt har dessa fungerat som ett substitut under min konsertabstinens. Let’s go!

1. Nina Simone – To Be Young, Gifted And Black [1970]

Listen!! Nina Simone needs no intro, men jag kan ändå tipsa om dokumentären på Netflix. Efter att ha sett filmen gissar jag att Nina är på något sätt påverkad av någon substans under det fantastiska och sjukt långdragna försnacket som håller publiken (och lyssnaren) på sträckbänken.

2. Lauren Hill – I Get Out [New York, MTV Studios, 2001]

Följer upp Jarleifs fråga om var man hittar ny musik, bortsett från Spotifyalgoritmer. Förra låten kom som sagt från musikdokumentärfilm och denna Lauren Hill låt från ett sommarprat i somras. Kommer inte ihåg vems sommarprat, men det som fastnade med framförandet är när det går snett. Nån nerv eller skörhet blottas som gör att man trots det inser hur grym Lauren är.

På tal om MTV unplugged så tycker jag att Nirvanas är sjukt överskattad. Unplugged versionen blev liksom större än Nirvanas “riktiga” punkrock. Titta på bara på omslaget till detta Mixtape, foto från Nirvanakonsert från 1990, fotografen Charles Peterson berättar:
“Taken at a 1990 Nirvana show in at the University of Washington HUB Ballroom, I remember tugging on this stagediver’s pant leg as he climbed to the top of the p.a., and shouting to him “Don’t to do it!” Since he wouldn’t listen to me I set up for the shot. I’m glad he didn’t take my advice!”

Det var en grym nirvanakonsert, AWSM var där! Eller?

3. Eau Claire Memorial Jazz I – Lump Sum [Eau Claire, Wisconsin, 19 januari 2009]

Gåshud vid publikens jubel vid 1:30 när Justin Vernon/Bon Iver äntrar scenen och gör jazzorkestern, på sin gamla skola Wisconsin Memorial High School, sällskap på scen. Skivan/konserten heter A Night With Duke och är en hyllning till Duke Ellington.

4. King Curtis – A Whiter Shade of Pale [San Francisco, The Fillmore West, mars 1971]

Curtis och hans band The Kingpins jobbade bl a med Aretha Franklin, Buddy Holly och John Lennon. Gillar i den här inspelningen hur man hör interaktionen med publiken mellan varje solodel. Konserten spelades in i mars 1971, skivan släpptes samma år i augusti. En vecka efter det stacks Curtis ner med kniv utanför sin lägenhet i New York och dog 37 år gammal. Lite onödigt om man ska tro Wikipedia: “Curtis was stabbed on August 13, 1971, during an argument with a pair of drug dealers he discovered on the steps outside his Manhattan apartment. Curtis was attempting to carry an air conditioner into his apartment when Juan Montanez refused to move from the entrance. A fight ensued and Montanez stabbed Curtis.”

5. Håkan Hellström – Vi två, 17 år [Göteborg, Way Out West – 10 augusti 2010]

Jag hade äran att få uppleva denna konsert med flera av er. Många känslor när Håkan 10 år senare framförde sin debutskiva. För min del var det en nostalgitripp tillbaka till 18årsåldern, studenten och en period i livet som gick mot sitt slut. Just framförandet av vi två 17 år, som vanligtvis är en ganska enkel (men bra) låt minns jag starkast från konserten i Slottskogen, och då framförallt fotbollskören/publiken som tar vid när man tror låten är slut. Jag stod och oooöööade med full styrka och kunde fortsatt hela kvällen. Det är lite samma nostalgiska flashback jag får när jag lyssnar på denna liveinspelning idag, men alltså då istället till Slottskogen 2010, när vi stod tillsammans i publiken och skrek. Tror detta är första Håkan-låten jag har med, så om 10år hoppas jag på nostalgitripp tillbaka till detta mixtape (och tiden då jag och Håkan hade barn på samma förskola😊).

6. The Minds of 99 – Ung Kniv [Roskilde Festivalen, 2018]

Det är nog denna låten som är upprinnelse till detta tema (tack Spotify). Lika dåliga som danskarna är på bandnamn, ungefär lika bra är titeln på denna låt som är tagen från liveinspelningen från Roskilde 2018, ni vet den där kanonsommaren. Jag uppskattar det till 30-40’000 danskar i publiken med svettiga nakna överkroppar. Ja, det skulle lika gärna kunna vara en grisfarm. Ja, jag önskar att jag var där. Och ja, jag har numera 2 av de 40’000 biljetterna till konserten på Parken i Köpenhamn som skulle gått av stapeln i september, men blivit framflyttad ett år. För hela detta livealbum är fantastiskt! Det är denna skiva som jag sitter med i lurarna när jag på kvällarna sitter och bankar på mitt bättre begagnade digitala trumset. Publikens jubel är som honung i öronen.

7. Bob Hund – Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag [1999]

Jag var riktigt sen på på bollen när det gäller Bob Hund. Jag var allt för fast i typ NOFX för att uppmärksamma att Sveriga hade sina egna gurus på liveshower. Jag har till exempel hört rykten om att indielegenderna Sonic Youth avgudade Bob Hund. Av någon anledning var det liveskivan Bob Hund sover aldrig som jag lyssnade på först, och sedan dess har det blivit liveversionerna som är orginalet för mig. Studioinspelningarna är inte alls lika intressanta (precis detsamma gäller faktiskt The Minds of 99 också). För två år sedan fick jag tummen ur och kunde gå på deras årliga vecka 48 konsert i Göteborg. Där fick jag äntligen få uppleva det uuuuuuunderbara gitarrrrrrrmanglet som avslutar denna pärla.

8. NOFX – Lori Meyers [San Franscisco, Slim’s, Januari 2007]

En AWSM liveskiva utan NOFX finns inte. Jag tror jag sett dem (minst) 3 gånger och det finns just (minst) 3 anledningar varför man bör gå och se dem om man inte redan gjort det. Framförallt är dom sjukt tighta eftersom dom turnerat flitigt sedan 1982, vilket denna versionen av Lori Meyers är bevis på (har precis läst deras biografiska bok från 2016. Rekommenderas!). Sedan har dom länge varit ökända för deras underhållande mellansnack (har precis sett deras tv-serie ”Backstage Passport” från 2008/2012 som följer dem på en turné på obskyra ställen, rekommenderas!). Sist men inte minst kan man alltid räkna med att även publiken bjuder till. Denna inspelning är ett tungt bevis på att min 3-delade analys är korrekt! Vem hänger med på NOFX-konsert i Malmö i juni 2021 ”Punk In Drublic – A Craft Beer & Music Festival”? https://www.youtube.com/watch?v=hw4_AarJP5o&feature=emb_title

9. Manu Chao – Panik, Panik [Bayonne, 30 juli 2008]

Vi hoppar tillbaka till Slottskogen och första upplagan av Way Out West 2007. Förutom The Go! Team så var Manu Chao den stora behållningen. Speciellt eftersom konserten slog undan benen på mig totalt. Jag hade i princip bara koll på den trallvänliga låten Me Gustas Tu och hade inte en susning om Manu Chao´s bakgrund i punkbandet Manu Negra. Jag hade alltså förväntat mig nåt helt annat än detta kaos. Magiskt!

10. Patti Smith – Free Money [Early Set, Washington D.C. The Cellar Door, 16 January 1976]

Bra låt, bra version. Men istället tänker jag på året 2016. Svenska Akademien överraskar världen och delar ut Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Dylan spelar svår, som vanligt. Vill först inte kännas vid utmärkelsen, men går senare med på att motta priset (och prissumman på 8mkr) under en privat tillställning tillsammans med 12 ledamöter från akademien. ”Spirits were high, champagne was had” kommenterar Sarah Danius. Men Bob vägrar delta på den officiella prisutdelningen, så istället får Patti Smith äran (?) att, tillsammans med symfoniorkestern, framföra en Dylan-låt under ceremonin. Och självklart, framför tusentals åhörare i smokingar och aftonklänningar, framför kungligheter och pristagare, framför Sarah Danius och kulturprofilen går det snett. Punkrockens drottning är helt out of context, helt out of the comfort zone. Hon tappar tråden, avbryter, ber om ursäkt och får börjar om. Slutsats, visst det visar på att konsten är bräcklig, vi är inte mer än människor, men det visar också att Bob Dylan visste precis vad han tackade nej till.