MT150 / Dj Uphav – Svenska oljud och oord

Det måste doftat tysklandsfärja i hela rummet när jag satte ihop den här listan. Doften av heltäckningsmattor som sömlöst blir tapeter. Ett bevarat rum mellan två terminaler. Sverige-Tyskland. Eller där uppe i himlen GOT – BER. En lista mitt mellan i svensk dikt och tysk klubbscen. En resenär mellan orglar, synthar, grå himlar, krautrock, neon, bläckhorn och postrock.

Ett tema? Nej inte direkt. Men ett flyktigt försök.

Så fullt av flykt, att ett gästspel av Anton Newcombe (Brian Jonestown Massacre) och hans tillfälliga exil i Berlin räknas in. Att Ossler, den gamle Wilmer-X medlemmen, som sjunger som en gammal Citroën på ”den väg som nazisterna byggt” i Tysk Höst räknas in. Och Thåström, som refererar till Herman Hesses Stäppvargen –
”Kyss mig som Hermine kysste Harry”, även är given.

Men Berlin, och Tyskland, har plats för allt och lite till. Detta vuxna Sverige, som Horace Engdahl föreläste, rymmer också Alkberg, den gamla indie-farbrorn där uppe i norr. Särskilt med den senaste skivan som dryper av autotune och djupa kicks. Det rymmer också gäller det krautpunkiga Paper och de ordlösa två i Sagor och Swing. Och en riktigt cool bubblare.

Nu räcker det med ord och namn. Slutligen. Förr, när svenska sjömän inte fick jobb på båtarna, försörjde de sig med att sälja tändstickor. Därför sades det när någon tände ciggen på ett ljus: Nu dör en sjöman igen. Så berättade i alla fall min mormor, när jag frågade om uttrycket. Det känns passande att hon får sätta punkt för den här omoderna listan överfull av vita mäns bedrifter. Vår resenär och resa stannar här, med en låt med ljud från förr. Från 1900.