MT 179 / DJ Perry

Hallå vänner!

Vad gjorde ni under 1999-2002? Jag lyssnade på jäkligt mkt fet metal och gick på några riktigt bra konserter (de flesta på Kåren och tillsammans med DJ Rövsett). Inför in princip alla konserter förkrökade vi på La Coupole (vid Allén/Järntorget). Helt ärligt trodde jag länge att det hette Lucky Paul för skylten satt vid utomhusentrén mot allén och inte när man faktiskt gick in på stället. Ölen kostade 20kr styck. Peppen var enorm. Sen gick man på konsert och krökade lite mer i kombination med mkt headbanging. Dagen efter hade man både träningsvärk i nacken, huvudvärk och prutto mago. Jag lyssnar fortfarande på rätt mkt metal. Genren har en väldigt stor plats i mitt hjärta. Det senaste halvåret har jag lyssnat lite ovanligt på mkt på den så det var enkelt att redan i våras bestämma vad detta mixtape skulle fokusera på. Vid urvalet av låtar/artister har jag utgått ifrån min egen relation till artisten. De flesta har jag sett live men inte alla. Det finns även artister som jag har sett live men som jag inte har valt att ta med (jag kommer på Alice Cooper och Black Sabbath men det kan vara ytterligare någon).

1. Ozzy Osbourne – No more tears
   Mitt intresse för metal började 1999 när jag gick på high school i USA. Jag hade i många år hängt mkt med Rövsvett. Han lyssnade mkt Iron Maiden, dock inte jag lika mkt. Innan USA var jag inte fast i genren. I USA hade jag en polare (Lionel) som spelade lite gitarr. Jag försökte vara lite cool och säga att vi (Sverige) hade världens bästa gitarrist genom Yngwie Malmsteen. Lionel hävdade att Zack Wylde var bäst. Zack Wylde är Ozzy Osbournes (under hans solokarriär) andra huvudgitarrist. Lionel och jag insåg via Napster att Yngwie gjort en egen version på Ozzys Mr Crowley där gitarrsolot var minst sagt magiskt, dessutom bättre än originalet. Men till Lionels försvar så är det Randy Rhoads som är gitarrist på Ozzys original (inte Zack).Det är lätt att sväva iväg lite när jag nu tänker bakåt och egentligen tänkte skriva om No more tears, så jag svävar iväg nu för lite intressant kuriosa, håll till godo.Randy dog under en turné med bandet. Det var när bandet tagit en paus för att laga turnébussens luftkonditionering. Bredvid fanns ett flygfält. Busschauffören hade flygcert. Han lånade ett flygplan och på andra flygningen tog han med Randy (och bandets sminkös). Chauffören/piloten skulle vara lite cool och toucha turnébussens tak med flygplanets hjul. Två försök lyckades. Inte det tredje. En legend (Randy var tidigare med i Queit Riot som gjort Cum on feel the noice) var död.Tillbaka. Ozzys bästa soloskiva är No more tears. Här är det Zack Wylde som spelar gitarr (som inte är lika duktig som Yngwie => Lionel, you suck!). Bästa låten på skivan är nog spår 5, No more tears. Enligt mig så motsvarar detta bättre Ozzys talang än de mer mainstream-låtarna Crazy Train, Mr Crowley, Mama I’m coming home, Bark at the moon, etc. Dessa är dock fortfarande mkt bra.Tillbaka till Ozzy och historiens början. 1999 började jag lyssna på Ozzy Osbourne. Intresset väcktes ännu mer när jag 2000 kom hem igen och möttes av en Rövsvett i helkropps skinnpaj. Han hade bytt klädstil under mitt år utomlands. Jag influerades och började lyssna på ännu mera metal (jag bytte dock inte klädstil). Detta var ju ganska lätt när man redan hade börjat digga Ozzy. Jag har tyvärr aldrig sett Ozzy live annat än med Black Sabbath (det räknas typ inte då solokarriären är så mkt bättre).

2. Yngwie Malmsteen – Facing the animal
   Då Yngwie bidrog till mitt intresse är det lätt att fortsätta denna metalliska musikresa med just Yngwie. Även denna låt heter samma sak som skivan den utgavs på. Njut av solot! Jag diggar även sångaren Mats Levén (från Mölndal) som tyvärr bara var med på denna Yngwie-platta. Jag har haft konsertbiljett till Yngwie Malmsteen men jag hade franskaprov dagen efter och kände till slut att jag var tvungen att prioritera plugg (slutbetyg MVG!).

3. Dio – The last in line
   Torsdag 26 april 2001 förkrökades det på La Coupole. Sen gick tåget till Frölundaborg och ”Monsters of the Millennium”-turnén. Ratt, Dio och Alice Cooper. Dom flesta på Frölundaborg var där för Alice Cooper, inte jag. Jag var där för att se Ronnie James Dio. Dio var för övrigt under en period sångare i Black Sabbath efter att Ozzy hade fått sparken. Dio har en av världens bästa stämmor. Om man kunde mäta stämma per kroppviktsenhet (typ BMI) så skulle Dio ha högst värde i hela världen. Han var liten, och ja tyvärr död sen några år tillbaka. Men jag är väldigt glad att jag fått se honom live. Dio släppte många bra skivor och låtar. Här är en av mina favoriter. Börjar balladaktigt men exploderar på ett äkta Diovis.

4. Judas Priest – Between the hammer and the anvil
   Torsdag 8 november 2001 såg jag Judas Priest på lilla Kåren! En av cheferna på EY:s skatteavdelning i Göteborg tror mig inte när jag säger att jag sett Judas Priest på Kåren, han är ett stort fan (enormt stor faktiskt), det är en för liten konsertlokal för dessa giganter. Men det stämmer, de uppträdde på Kåren, googla (eller altavista) om ni inte tror mig. Dock så var det inte med Rob Halford på sång utan med Ripper Owens. Ripper är ingen favorit. Det är däremot albumet Painkiller (Judas Priest bästa album!!!) som har Halford på sång. Många bra låtar att välja mellan, bland annat titelspåret Painkiller men jag har valt ut Between the hammer and the anvil. Hela skivan är betydligt hårdare och tyngre än ”äldre” Judas Priest (breaking the law, electric eye, etc.). Och jag gillar det.Kuriosa. Den allra första metalkonserten jag nånsin såg var i källaren på Underground (Kungsgatan) under en magisk kväll på klubben Belsepub. Bandet hette ”Just-as-priest” och var ett riktigt bra cover-band. Jag, Rövsvett och Carl Hakenäs drack cosmopolitans.

5. King Diamond – House of god
   Söndag 18 mars 2001 var jag på min första riktiga metalkonsert. Den var på Kåren (fantastisk konsertlokal). Ni har ju hört King Diamond tidigare när vi körde julmixtape. Just den låten har jag sett live J King Diamon har kanske metalvärldens goaste falsetto. Alla hans skivor är konceptskivor med diverse satansinspirerade berättelser. House of god är faktiskt titelspåret på skivan med samma namn. Helt sjukt att jag fastnar för titelspår. Hursomhelst, denna konsert gjorde mig ännu mer frälst!Övrigt värt att nämna: King Diamond är dansk men hans gitarrist Andy LaRocque är svensk och kommer från Angered. Han drev förr Los Angered Studios men har numera flyttat till Varberg tror jag.

6. Dimmu Borgir – Mourning palace
   Fredag 25 maj 2001 såg jag det norska black metal bandet Dimmu Borgir på Kåren. Försök ignorera sången, den faller inte alla i smaken (jag har inget emot den dock). Dimmu Borgirs storhet är det melodiska/symfoniska. Kan ni tänka mig headbangandes på denna konsert? Den var fet! Detta är en av deras bästa låtar.

7. Dark Tranquility – Rundown
   Har tyvärr aldrig sett dom live. Jag upptäckte dom efter att jag hade börjat lyssna på Dimmu Borgir. Detta kallas melodisk dödsmetall. Jag diggar framförallt det melodiska. Bandet kommer faktiskt från Göteborg. Jag läste i GP att de var tvungna att ställa in konserter pga orkanen Irma i Florida.Rundown kommer från skivan Haven. Det är en skiva som jag inte köpte men som jag däremot orkade skriva ut konvolutet och ha det tillsammans med en bränd skiva. Den låg i bilen under 2002-2003.Men den låt jag har mest minnen av är Archetype. Lyssna på den här.

Varför kan man tro? Jo jag använde den i Lund när jag vill avbryta mina mellanfester och efterfester (eller när grannarna klagade). Det finns inte en vettig person som kan gå från mainstream party till Archetype. Låten gjorde sig extra bra på mina feta studenthögtalare. Störst i Lund säger vissa. Jag nöjer mig med att ärligt påstå att jag hade störst högtalare på hela Göteborgs nation.

8. Gamma Ray – Heaven can wait
   Måndag 29 oktober 2001 såg jag Gamma Ray på Kåren. Detta är powermetal från Tyskland. Vi behöver lugna ner oss efter detta mixtapes tre tyngsta låtar. Gamma Ray grundades av Kai Hansen (tidigare Helloween). På mitt första mixtape någonsin hade jag snott omslaget till albumet Heading for tomorrow där Heaven can wait kommer från. Originalomslaget (inte den remastrade) är bland det snyggaste omslag jag vet. Om det är ngn typ av metal jag inte längre lyssnar så mkt på så är det nog powermetal. Men under en period diggade jag genren väldigt mkt. Och som sagt, vi behöver lugna ner oss och glad powermetal kan faktiskt vara uppiggande. Jag kommer dock ge 0 poäng till denna låt vid bof.

9. Manowar – Hail and kill
   ÅÅÅååh!! vad jag hade velat se Manowar live (fast helst runt millenieskiftet). I USA gjorde de sig kända för att ta sina motorcyklar upp på scen. Och för att ta upp tjejer från publiken som fick strippa (och som de ibland slickade muttan på…). Hade inte riktigt funkat idag. Manowar har gjort många bra album och låtar. Detta var kanske den svåraste låten att välja ut av mina valda artister. Hursomhelst, denna låt har ett riktigt gött riff. Låten passar bra för att tuffa till sig efter lite glad tysk power.

10. Motörhead – Killed by death (Live)
    On Monday 28th of December 2015, Mr Lemmy Kilminister was killed by death :(Bästa låtnamnet i genren. Som ni förstår av låtnamnet så lever inte Lemmy (ugliest guy in rock) längre. Hans biografi White line fever är faktiskt läsvärd. Inte extravagant, men ack så läsvärd. Motörhead är en annan artist som jag skulle sett live men där jag i slutändan valde att prioritera skolan (tror det var matematik den här gången => MVG!).